Förändring.
Jag kom att tänka på en sak. Är det möjligt att förändra sig? Alltså, förändra sig helt. Att bli en helt annan person? Själv tror jag inte det. Vad vi än gör eller försöker ändra med oss själva så är vi fortfarande samma person djupt där inne som vi alltid varit och alltid kommer att vara. Dock så tror jag att om man verkligen verkligen verkligen har viljan och styrkan så kan man göra stora förändringar i sitt liv. Liksom, hur många är det inte som tänkt "Nu ska jag börja om på nytt. Imorgon ska jag inte göra si eller så och jag ska börja med det och det" och efter två dagar sitter man där och har brytit alla de där löftena man gjorde med sig själv. Allt misslyckas i slutändan. Tror inte ni det?
Fast egentligen, varför ska vi ändra på oss själva? Visst, jag förstår om någon tex vill gå ner i vikt pga sin egen hälsa och sitt eget välmående, nu syftar jag mer på tonåringar (såklart det kan vara äldre eller yngre som har samma "planer" och tankar, men jag riktar in mig på tonåringar nu).
Det är sjukt många som försöker ändra på sig själva för att försöka passa in. Ta mig som ett exempel. När jag bytte skola ville jag självklart försöka passa in i den nya klassen. Jag var ny i åttan. Alla kände redan varandra. I början kom jag som mig själv. Jag var osminkad och hade inte världens bästa hy och jag klädde mig lite annorlunda. Där kommer jag till en klass där alkohol och rökare hade högst rank. Jag blev inte mobbad, men inte heller bra behandlad. Jag hade en person som jag kunde kalla en vän, om ens det. Iallafall. Vart jag vill komma är att ju längre tiden gick och jag insåg att det inte funkade att vara mig själv, så försökte jag ändra på mig själv. Jag började sminka mig och försökte bära lite mer passande kläder. Kläder som liknade det som de hade på sig. Dock är jag inte en sån person som festar och dricker, vilket gjorde att.. Alltså.. Det funkade inte helt enkelt.
Som tur är fick jag byta tillbaka till min gamla skola och först då insåg jag hur bra jag faktiskt hade det i min gamla klass. Visst, det finns absolut personer jag inte gillar, men samtidigt finns det fyra personer som förgyller mina tråkiga skoldagar och som accepterar mig som jag är.
Varför ändra på sig själv när det finns personer som gillar dig för just den du är? Hur roligt skulle det vara om alla hade samma kläder, samma humor och tänkte likadant?
Dock så tror jag att det är en resa i sig att hitta sig själv och kunna känna sig bekväm med den man är. Man måste få prova olika stilar, olika vänner och olika partners (om man nu vill det). Jag har tänkt lite på det.. Jag brukar vara väldigt nedlåtande angående såkallade "fjortisar", men ändå sitter jag och skriver att ingen borde ändra på sig själva. Det blir liksom dubbelmoral. Härmed ska jag försöka tänka på alla som egna individer. Även den personen i klassen som det bara skriker FJORTIS om har också ett privatliv. Även om hen sitter och irriterar på lektionerna och inte lyssnar alls.. Jag vet ingenting om hens privatliv, alltså har jag ingen rätt att döma personen utifrån utsidan och det personen väljer att visa.
Dra inte förhastade slutsatser om någon och för guds skull: VAR DIG SJÄLV OCH ÄNDRA INTE PÅ DIG SJÄLV PÅGRUND AV ANDRA.
Fast egentligen, varför ska vi ändra på oss själva? Visst, jag förstår om någon tex vill gå ner i vikt pga sin egen hälsa och sitt eget välmående, nu syftar jag mer på tonåringar (såklart det kan vara äldre eller yngre som har samma "planer" och tankar, men jag riktar in mig på tonåringar nu).
Det är sjukt många som försöker ändra på sig själva för att försöka passa in. Ta mig som ett exempel. När jag bytte skola ville jag självklart försöka passa in i den nya klassen. Jag var ny i åttan. Alla kände redan varandra. I början kom jag som mig själv. Jag var osminkad och hade inte världens bästa hy och jag klädde mig lite annorlunda. Där kommer jag till en klass där alkohol och rökare hade högst rank. Jag blev inte mobbad, men inte heller bra behandlad. Jag hade en person som jag kunde kalla en vän, om ens det. Iallafall. Vart jag vill komma är att ju längre tiden gick och jag insåg att det inte funkade att vara mig själv, så försökte jag ändra på mig själv. Jag började sminka mig och försökte bära lite mer passande kläder. Kläder som liknade det som de hade på sig. Dock är jag inte en sån person som festar och dricker, vilket gjorde att.. Alltså.. Det funkade inte helt enkelt.
Som tur är fick jag byta tillbaka till min gamla skola och först då insåg jag hur bra jag faktiskt hade det i min gamla klass. Visst, det finns absolut personer jag inte gillar, men samtidigt finns det fyra personer som förgyller mina tråkiga skoldagar och som accepterar mig som jag är.
Varför ändra på sig själv när det finns personer som gillar dig för just den du är? Hur roligt skulle det vara om alla hade samma kläder, samma humor och tänkte likadant?
Dock så tror jag att det är en resa i sig att hitta sig själv och kunna känna sig bekväm med den man är. Man måste få prova olika stilar, olika vänner och olika partners (om man nu vill det). Jag har tänkt lite på det.. Jag brukar vara väldigt nedlåtande angående såkallade "fjortisar", men ändå sitter jag och skriver att ingen borde ändra på sig själva. Det blir liksom dubbelmoral. Härmed ska jag försöka tänka på alla som egna individer. Även den personen i klassen som det bara skriker FJORTIS om har också ett privatliv. Även om hen sitter och irriterar på lektionerna och inte lyssnar alls.. Jag vet ingenting om hens privatliv, alltså har jag ingen rätt att döma personen utifrån utsidan och det personen väljer att visa.
Dra inte förhastade slutsatser om någon och för guds skull: VAR DIG SJÄLV OCH ÄNDRA INTE PÅ DIG SJÄLV PÅGRUND AV ANDRA.
Jag är inte perfekt.
Har du någonsin kollat på dig själv i spegeln och tänkt "Gud vad ful jag är, vad fan hände med mig? Varför är alla andra så himla fina, smala och smarta? Vad har alla andra som inte jag har?"? Ja, klart du har. Alla har gjort det någongång. Många gör det varje dag, många gör det hela tiden. Saken är den att alla har gjort det. Varför? Vem är det som har bestämt att du inte duger som du är? Vad är det som får dig att kolla på alla andra och beundra de och önska att du såg ut som de? Dagens samhälle är sjukt. För att ses som snygg, vacker eller söt måste du vara pinnsmal, ha långt hår och perfekt hy. Ett vackert ansikte är också viktigt. Varför? Vad hände med att alla är lika värda?
Jag har själv tryckt ner mig själv och mitt utseende under en väldigt lång tid nu. Jag har stått framför spegeln och önskat att jag såg annorlunda ut, eller att jag kanske skulle vilja gå ner några kilon. Men nu har jag insett en sak. Jag är inte perfekt, men det är okej. Jag är kanske inte världens sötaste person, men jag är jag och det är såhär jag ser ut. Jag ska leva med mig själv såpass länge, så varför inte vara nöjd med det jag har?
Varför kan inte alla tänka "Gud vad söt jag är, jag är fin som jag är"? Tillochmed den där snygga tjejen eller killen du alltid önskar att du såg ut som står framför spegeln och önskar att den såg ut som någon annan. Det är det som är grejen. Ingen - absolut ingen - är helt totalt nöjd med sig själv. Hur mycket vi än ändrar på oss, ytligt som på insidan, så kommer vi aldrig bli riktigt nöjda.
Tänk såhär. Du lever bara en gång. Du ser ut som du gör. Svält inte dig själv för att se ut som modellerna i tidningarna eller på tv. Om du prompt måste gå ner i vikt pågrund av hälsoproblem - ät rätt och motionera. Lev livet och njut av den korta tiden. Det kan ta slut imorgon. Det kan ta slut om en minut. Vem vet?
Jag lever hellre fullt ut nu så jag kan se tillbaka på mitt liv och tänka "Fan vad kul jag skulle ha haft om jag bara släppt alla onda tankar, varför var jag så hård mot mig själv och ställde så många krav på mig själv?". Vi missar så himla mycket pågrund av att vi fastnar i onda spiraler av ångest och strävan efter den där "perfektionen" vi ändå aldrig kommer uppnå.
Visst, jag har inte världens perfektaste hy, jag har inte världens vitaste tänder, jag är inte världens snällaste människa, jag äter lite för mycket godsaker, jag har ett öga som vägrar att öppna sig lika mycket som det andra hur mycket jag än vill, jag har en lite för stor och konstig näsa och jag kan ibland tycka att jag är världens fulaste person, men detta är jag och det är bara att acceptera.
Ingen märker det där som du går och har ångest över och tänker på hela tiden, alla är redan så upptagna med att vara oroliga över vad andra tycker om de själva. Ingen bryr sig egentligen.
Nu tänker jag leva mitt liv utan att gå runt och tänka "Fan vad tjock jag är, fan vad ful jag är, fan vad alla måste stirra - det är säkert för att de tycker att jag är ful", hur ni gör får ni själv bestämma.
man undrar lite.
Brukar ni också tänka lite längre i vardagen? Brukar ni undra vad eran kompis faktiskt genomgår i sitt liv och hur den personen mår? Jag har tänkt lite för mycket de senaste dagarna. Det behöver inte vara en vän, det kan vara en total främling som du bara passerar i några sekunder. Och nej, jag har ingen aning om vart jag vill komma med detta inlägg, men jag vill försöka få en lite mer personligare blogg istället för att bara lägga upp teckningar utan någon text alls.
Liksom.. Du kan se en person och döma den så himla lätt. Jag gör det jag med, det erkänner jag. Jag kan erkänna rakt ut att om jag ser en person som liknar en "fjortis" eller beter sig drygt osv så kan jag titta på personen ogillande och kanske säga någon elak kommentar till personen jag är med. Det är fel, jag vet, men alla gör det. Ja, alla. Ingen har aldrig någonsin sagt någonting bakom ryggen på någon annan. Det är fel egentligen. Alla är olika. Hur rolig skulle världen vara om alla var likadana och ingen stack ut? Skittråkig helt enkelt.
Jag vill försöka bättra mig angående detta. Man vet inte vad personen går igenom i sitt liv eller om personen går runt och mår jättedåligt psykiskt. Ord sårar. Viskningar och blickar sårar. Vad är det vi inte förstår?
Även de lyckligaste människor vi kan tänka på har en hemlighet. Alla har en hemlighet. Det finns absolut ingen i hela världen som vet allt om mig eller hur jag mår eller är som person. Man tror att man vet mycket om en person men det finns alltid, alltid, alltid, saker du aldrig kommer veta. Vi människor är så, vi visar det vi tror att alla vill se och stänger inne allt det där som anses vara fel i dagens samhälle.
Jag är inte perfekt. Jag har aldrig tyckt det och jag kommer aldrig tycka det heller. Men fan, det är okej att inte vara snyggast, smalast, smartast eller roligast, för vi är människor. Och människor är inte perfekta. Vi får göra fel, vi får ångra oss, vi får klanta oss och få en andra chans. Vi får älska och vi får ogilla.
Vad skulle alla de där glada ögonblicken i våra liv vara utan de svåra stunder vi kan ha ibland? Vi måste sjunka ner till botten för att uppskatta det som faktiskt inte är så dåligt, tror inte ni det?
Vi måste bli snällare mot personerna i vår närhet, för vi vet inte hur de mår. Den där snygga, populära och söta tjejen eller killen i din närhet som du bara är sååå avundsjuk på kan lika gärna gå runt och planera sin egen död.
Alla människor är inte som vi framstår. Vi visar upp den här perfekta fasaden som vi tror att alla vill se. Vi är fega helt enkelt. Jag respekterar och ser upp till människor som vågar stå för sig själva och gå emot normen.
Jag ser upp till personer som fortfarande lever även om de har det svårt och helst av allt vill ge upp allting och få ett slut på allt. Det är läskigt hur vi människor kan behandlas så dåligt att vissa vill ta sitt eget liv. Vad hände med denna värld? Ska vi inte få leva som vi vill och inte vilja dö för att världen är så himla orättvis?
Stå upp för dig själv och var snäll mot folk i din omgivning. Du lever bara en gång. Du är fin som du är. Du är bra som du är och du duger helt utmärkt precis som du är. Du behöver inte svälta dig själv för att du tycker att du är fet. För vem har bestämt vad som är fint eller fult? Skit i detta ruttna samhälle som föredrar vandrande pinnar med fejk-allting. Fejk bröst, fejk bränna, fejk hår, fejk kropp, fejk personlighet. Vill du inte hellre må bra och umgås med vänner än att lida varenda minut som du fortfarande andas? Att svälta sig själv är nog det sämsta man någonsin kan göra. Varför sluta förtära det som får oss att leva pågrund av några korkade personer som har bestämt att det är snyggt att vara ett vandrande skelett? Och nej, se absolut inte detta som att jag klankar ner på personer med ätstörningar, jag vet extremt mycket om ätstörningar eftersom jag har forskat och tagit reda på väldigt mycket om detta till noveller som jag skriver. Jag vill bara förklara att skönhet inte är allt.
Var dig själv och stå emot frestelsen. Bli inte som alla andra. Du duger precis som du är.
"Du är vacker som du är, du måste vara som du var
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag"
Underbar - Fronda
Liksom.. Du kan se en person och döma den så himla lätt. Jag gör det jag med, det erkänner jag. Jag kan erkänna rakt ut att om jag ser en person som liknar en "fjortis" eller beter sig drygt osv så kan jag titta på personen ogillande och kanske säga någon elak kommentar till personen jag är med. Det är fel, jag vet, men alla gör det. Ja, alla. Ingen har aldrig någonsin sagt någonting bakom ryggen på någon annan. Det är fel egentligen. Alla är olika. Hur rolig skulle världen vara om alla var likadana och ingen stack ut? Skittråkig helt enkelt.
Jag vill försöka bättra mig angående detta. Man vet inte vad personen går igenom i sitt liv eller om personen går runt och mår jättedåligt psykiskt. Ord sårar. Viskningar och blickar sårar. Vad är det vi inte förstår?
Även de lyckligaste människor vi kan tänka på har en hemlighet. Alla har en hemlighet. Det finns absolut ingen i hela världen som vet allt om mig eller hur jag mår eller är som person. Man tror att man vet mycket om en person men det finns alltid, alltid, alltid, saker du aldrig kommer veta. Vi människor är så, vi visar det vi tror att alla vill se och stänger inne allt det där som anses vara fel i dagens samhälle.
Jag är inte perfekt. Jag har aldrig tyckt det och jag kommer aldrig tycka det heller. Men fan, det är okej att inte vara snyggast, smalast, smartast eller roligast, för vi är människor. Och människor är inte perfekta. Vi får göra fel, vi får ångra oss, vi får klanta oss och få en andra chans. Vi får älska och vi får ogilla.
Vad skulle alla de där glada ögonblicken i våra liv vara utan de svåra stunder vi kan ha ibland? Vi måste sjunka ner till botten för att uppskatta det som faktiskt inte är så dåligt, tror inte ni det?
Vi måste bli snällare mot personerna i vår närhet, för vi vet inte hur de mår. Den där snygga, populära och söta tjejen eller killen i din närhet som du bara är sååå avundsjuk på kan lika gärna gå runt och planera sin egen död.
Alla människor är inte som vi framstår. Vi visar upp den här perfekta fasaden som vi tror att alla vill se. Vi är fega helt enkelt. Jag respekterar och ser upp till människor som vågar stå för sig själva och gå emot normen.
Jag ser upp till personer som fortfarande lever även om de har det svårt och helst av allt vill ge upp allting och få ett slut på allt. Det är läskigt hur vi människor kan behandlas så dåligt att vissa vill ta sitt eget liv. Vad hände med denna värld? Ska vi inte få leva som vi vill och inte vilja dö för att världen är så himla orättvis?
Stå upp för dig själv och var snäll mot folk i din omgivning. Du lever bara en gång. Du är fin som du är. Du är bra som du är och du duger helt utmärkt precis som du är. Du behöver inte svälta dig själv för att du tycker att du är fet. För vem har bestämt vad som är fint eller fult? Skit i detta ruttna samhälle som föredrar vandrande pinnar med fejk-allting. Fejk bröst, fejk bränna, fejk hår, fejk kropp, fejk personlighet. Vill du inte hellre må bra och umgås med vänner än att lida varenda minut som du fortfarande andas? Att svälta sig själv är nog det sämsta man någonsin kan göra. Varför sluta förtära det som får oss att leva pågrund av några korkade personer som har bestämt att det är snyggt att vara ett vandrande skelett? Och nej, se absolut inte detta som att jag klankar ner på personer med ätstörningar, jag vet extremt mycket om ätstörningar eftersom jag har forskat och tagit reda på väldigt mycket om detta till noveller som jag skriver. Jag vill bara förklara att skönhet inte är allt.
Var dig själv och stå emot frestelsen. Bli inte som alla andra. Du duger precis som du är.
"Du är vacker som du är, du måste vara som du var
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag"
Underbar - Fronda
